Jag har tänkt på en sak på senaste. Förrut var jag alltid så himla blyg. Jag vågade knappt säga pip och höll mig mycket för mig själv ute på tävlingar för att jag inte vågade ta kontakt med de andra. Hemma och med mina vänner utanför hästarna så har jag alltid varit den som är livlig och gör konstiga saker. Jag är alltid väldigt öppen. Undra hur det kan vara så olika?! Som om jag är 2 olika personer. Kankse för att jag känner mig trygg med de vänner som jag känt i 100 år.
På senaste har jag kommit på mig själv att när jag känner att jag är i en situation där jag är blyg och inte vågar ta för mig så har jag tyckt att jag varit så töntig. Jag har börjat strunta i att vara blyg för det är så jobbigt. Jag har börjat låtsas för mig själv att jag inte är blyg och tar för mig istället. Som att jag stryker ett streck över blyga Viktoria och låtsas vara en självsäker Viktoria istället. Det är ju inte att jag försöker vara någon annan det är mer att jag inte orkar vara så tillbakadragen hela tiden. Folk utnyttjar sådant och kör över en. En vacker dag så kanske jag inte behöver låtsas vara självsäker utan har blivit så stark i mig själv att jag är det.
Varje gång jag tagit för mig och inte hållt mig i bakgrunden så har jag känt mig stolt över mig själv för jag vet att jag kan. Nu klockan 17 när jag ska träffa Marco igen kommer jag verkligen försöka vara självsäker och inte blyg. Blyga Viktoria hade aldrig gått med på att träffa en italiensk kille själv för andra gången som inte kan ett ord engelska. Min italienska är bra vad det gäller alla termer i stallet men utanför är den lite krassligare... Men jag övertalar mig själv om att jag är bra och att jag klarar det. Jag är självsäker.
